Det är ett mysterium….

… livet alltså.

Det dyker upp en massa saker i mitt huvud nu,

* t ex om det verkligen är så att om jag lyssnar på en låt eller artist tillräckligt många gånger och halvgillar det lite, så brukar jag börja jag gillade henne/honom väldigt mycket sen, så är det med Marit Bergman för nu.

* jag jobbade från kvart i åtta på morgonen till kvart över nio igår och var astrött efteråt, kanske berodde det på att jag ätit för dåligt, eller för att jag jobbat för länge, men så täckte jag på en före detta chef till mig som gjorde det varje(!) onsdag och kände att jag kudne inte tycka synd om mig själv.

* läste i boken jag börjat läsa igen i morse att en av huvudpersonernas kompis pappa blev helt irriterad och smått galen om de bara möblerat om i den lokala livsmedelsbutiken, och så kände, ”fan vad bra skrivit!” (eftersom jag upplever det nästan varje dag på jobbet att pensionärer blir helt fly förbannade för småsaker och öser över oss personal galla).

Så tänkte jag, me då hatar jag väl jag mitt jobb (lite i alla fall) ? Och då borde jag sluta, men det gör jag inte, men jag vet sorgligt nog inte vad det är som jag tycker det är bra att jag tycker det okej, och till och med trivs med det.

ah ja, det känns som inget går upp mot känslan av att ha hittat en ny favoritartist och bara längta hem från jobbet för at lyssna på henne, det är faktist en udnerbar känsla :-)