Konserter är nästan största upplevelsen för mig

>> Rosengårdstjejen har bytt så att hon jobbade morgon med mig igår, så att hon skulle kunna gå på malmöfestivalens ”NRJ in the park”, jag kände, fan vad blassé.

>> På bussen till jobbet så pratade busschaffören (heter det så när det är en kvinna också? Det var en kvinna) med en passagerar-busschaffören. Passagerar-busschaffören sa att det var ju inga kända artister på årets festival, bara Gunther i så fall. Min kompis berättade för mig att han hört Gunther och tyckte det var sjukt, jag berättade för honom att jag läst en intervju med killen bakom Gunther och att hans idé med Gunther var att ”allt skulle vara för mycket med honom”.

>> Efter att ha ätit älgkebab och lyssnat på Gunnel Carling i jazztältet så slutade jag också på NRJ in the park och kände mig helt misslyckad, det var någon kille (typ doktor bombay) som kallade sig som kallade sig ”super boy” så jag gick, och insåg ännu en gång att jag inte hade något vettigare att hitta på så jag gick tillbaka. Nu var det DeDe Lopez tror jag, sen var det något annat band, sen var det Snook. Började med en låt som var helt annorlunda mot det tidigare som spelats, skitdåligt, men ändå helt annorlunda. sen började de breakdansa och det gillar jag och hade någon snabb version av ”Balsam Boys” kändes de som. Publiken som var fjortonåringar tror jag öste hrt, jag kände, att jag aldrig upplevt den perioden i mitt liv, och saknar det. jag vill börja brejkdansa, kansek studiefrämjandet har någon kurs?

Sen var det Lambretta och en stor del av fjortonåringar försvann och det bekräftade lite min teori om att Lambretta inte har samma publik som NRJ har.

>> Jag gick vidare, kom till en väldigt skön koncert med en kille med långt skägg och fireside-medlem, David Sandström tror han hette. Synd att jag missade lite av koncerten. Nu var jag ensam och tänkte att ”fan avd misslyckad jag är som går här själv” och tyckte mig se at det bara jag som inet var i sällskap, men jag ville verkligen se klart Daniel Sundström så jag stod kvar.

>> Börjarade fundera på om jag var en egoist eller konstig som gillade detta att gå själv. Obehagliga tankar som att jag kanske är en sådan där egoistisk person som bara vill ha ”bekräftelse åt mig själv” av mina vänner. Gav upp tankarna, jag tror det är bra ibland när man får alldeles för mörka tankar. Försvarade mig själv, mot mig själv att jag faktist hade kommit direkt från jobbet och faktist hade haft sällskap större delen av tiden.

>> Sen var det Her Majesty på en annan cen, jag hade aldrig hört dem förut, men de var okej, och efter David Sandström-upplevelsen (som fick mig att tänka på Isolation Years och hur mycket jag gillar den, eftersom han påminde mig om dem) så ville jag ha mer av den underbara känslan.

Her Majesty var bra och jag hörde hela konserten, och inför sista låten så sa sångaren att ”och denna låten handlar om hur det känns när man kommer hem från gymmet en fredagkväll alldels solbränd och känner sina stora muskler och känenr att man bara vill rocka, nej, jag skämtade, den handlar om olycklig kärlek, överaskande va?”

>> Och med den känslan kunde jag åka hem och känna att jag hade haft en lyckad kväll.