Strindberg VS. Skild världar – Hur gör man Strindberg intressant för högstadieelver?

I debattartiklen Utan klassiker är man kokt så skriver Ola Larsmo om diskussionen kring hur man gör klassisk litteratur intressant för högskoleelever.

Spontant så tänker jag mig tillbaka på högstadietiden och när vi läste Strindberg, eller rättare sagt, vi skulle ha läst. Jag kommer tyvärr inte ihåg något av innehållet i böckerna, bara att vi fick se en film som jag tror hette ”det var dans bort i logen” som Sven-Ingvars sen spelat in.

TV4 hade just börjat med sin första svenska dagsåpa ”Skilda världar”, den kommer jag ihåg innehållet av, mycket, mycket bättre, också det tyvärr, idag så skulle jag mycket hellre vetat lite mer om innehållet i Strindbergs ”Röda rummet” än varför Andreas dödade gymägaren och varför han sen kidnappade sin flickvän, Daniels lillasyster, i samma veva som Daniel fick reda på att han och Sandra faktist var tvillingsyskon (det var inte alls bra eftersom de inlett ett förhållande).

Vad är det då som gör att jag kommer ihåg det mycket bättre än Strindberg?

Jag kan inte veta exakt, men jag tror inte det handlar om att jag kände igen mig mycket bättre i ”Skilda världar” än i ”Röda Rummet” , utan snarare att det satt pr-folk på TV4 och plockade ut de bästa bitarna ur programmet som lockade till spänning, till skillnad från min svenskalärare Yvonne om kom släpandes in med en vagn full med urgamla böcker, sa att ”nu ska vi börja läsa Strindberg” och gav oss i läsa att läsa stycken ur boken sm i och för sig, antagligen var de bästa stycken, men ändå så oändligt tråkiga.

Jag tror om kraften i undervisningen skulle lagts på att försöka lära elverna till att motivera sig till att läsa och på vilket sätt man skulle läsa så skulle jag ha kommit ihåg mer.