Blogstafetten: Vem jag är om 20 år och vilka råd jag skulle ge till mig själv i dag?

Då tar jag över stafettpinnen från Peter.

Min uppgift var att reda ut:

Vem jag är om 20 år och vilka råd jag skulle ge till mig själv i dag?. Det vore intressant om Martin försökte läsa sina bloggarkiv med 20 år äldre ögon som del av denna uppgift.

Usch! var det första jag tänkte när jag läste att jag skulle fundera kring detta ämne.

Först vill jag nog inleda med en sak jag hörde får något år sedan, i en liten håla i Värmland. Min väns mamma ringde till henne på jobbet och var förfärad.

Låt mig kalla min vän för Johanna, hennes lillasyster för Stina, deras mamma för Bodil, grannfrun för Berit och grannfruns man för Stefan.

Bodil hade fått höra från Berit att killarna på Stefans jobb satt och diskuterade hur Stina var i sängen på kafferasten.

Bodil frågade sin dotter Stina om detta var sant att hon hade haft sex med killarna på Stefans jobb, och det var det, efter det bad Bodil Johanna att hon skulle prata med sin lillasyster Stina.

Det visade sig att hon var med i ett kompisgäng tjejer som hade en liten ”tävling” om vem som kunde ligga med flest killar.

Stina hade legat med 10 killar än så länge. Den av de fem tjejerna som legat med flest var en som legat med 74 stycken, men hon hade fått klamydia nu.

Än jobbigare var att tjejgänget tyckte det var högre status att ”erövra” en kille med flickvän. Stina hade än så länge bara lyckats med det en gång.

Min arbetkamrat var minst sagt chockad, hade inte familjen haft nog med motgångar fram tills nu (och de går jag inte in på)?

Hon tog sig samman innan hon pratade med systern.

Hon började med att förklara för sin syster varför hon nte skulle ligga med andra tjejers pojkvänner, därför att då kommer man för eller senare bli hatad som tjej.
Sen fortsatte hon att försöka få sin syster att sluta umgås med ”tjejgänget” hon var med i och gå tillbaka till sin gamla vänner.

Ingenting hjälpte, systern var helt oförstående inför sin stora-systers önskemål.

Sn sa min vän något som jag tycker var väldigt bra ”Okej, du får göra som du vill, men tänk på att inte göra något som du kommer få ångra långt in i framtiden”.

Det är lite så jag tänker på vissa saker jag bloggar om, ”vill jag verkligen att andra ska läsa det här?” och ”hur komemr det påverka mig i framtiden?”

När jag tittar tillbaka på min bloginlägg under det senaste året, så ångrar jag en del, men samtidigt så känner jag att jag vill ha det nerskrivtet och om jag inte skriver det i min blog så orkar jag inte ta mig samman att skriva det alls.

För jag har verkligen testat att skriva offline-dagbok. Men jag har alltid gett upp i förtid, eller så bryr jag mig inte om att göra texten någorlunda läslig, vilket sen har betytt att jag inte förstått innebörden av dagbokstexten själv om jag läst den ett halvår senare.

Mitt först intryck av Peters uppgift, – Jag tycker det är jobbigt att tänka på fratiden, jag bestämde mig för några år så sedan när jag hade alldeles för stor ångest inför framtiden, att jag i fortsättningen skulle försöka ta livet dag för dag.

Åter till uppgiften, – Först tänkte jag att, spontant så skulle jag nog vilja ha kvar min musiksmak om 20 år, eller inte musiksamken, men mitt intresse för musik.

Tiden jag lägger på musiken och att hitta nya artister som jag gillar. Men så tänker jag på min pappas kompis som är ungkarl och verkligen fortfarande hänger med när det gäller musik.

Nu på senare på så har han gett sina vänner flera blandband/bland-cdskivor med de låtarna han gillar bäst för tillfället. Musik som Katryn Williams, Leonard Cohen, Sophie Zelmani, och en massa nya namn, han har koll på all musik, och det blir verkligen bra samlingar.

…Men så lägger han också väldigt mycket tid på det. Han har fått ett väldigt inrutat liv, och min pappa är säker på att det beror på att han är ungkarl. En förmiddag när pappa ringde honom, så satt han och åt en morot, han berättade att det gjorde han varje dag klockan elva, för att inte glömma bort att äta grönsaker. Sånt är lite uppseende väckande, på gränen till konstigt, lustigt, och sån vill inte jag bli.

– Åter till ämnet, jag funderar på vad jag vill göra i livet just nu och testar mig fram, jag känner mer och mer att jag vill göra en akademisk karriär, eftersom jag tycker det känns som jag annars kommer få jobba med enkla enformig arbetsuppgifter med korttänkta människor, och jag tror inte det passar mig.

– En sak som jag alltid varit intresserad av är aktier, ja, i och för sig inte att handla aktie, men att man kan, utan att behöva göra särskilt mycket tjäna massor av pengar på att spara 200:- per månad i fonder.

2001 och 2003 satte jag upp två modellportföljer(på låtsas , fast med ett finare ord, ungefär), den ena har ökat med 100% (2001) och den andra med 190%(2003), så jag känner jag det vill jag testa, det kanske är något jag är bra på?

Samtidigt som jag drömmer mig iväg så försöker jag se till realiteten och inse var jag står nu, och hur jag ta mig ifrån där jag är nu, till dig jag vill, och vilken väg som då är bäst att ta.

Två gånger de senaste åren så har jag känt ”ett år har gått och vad har jag egentligen utträttat, jämfört med vad jag ville uträtta?.
För åren går ju liksom.

Den först gången var 2002, när min bästa vän åkte iväg ett år som utbytesstudent till andra sidan jordklotet, det var en tylig förändring i hans liv.
Det är en sådan tydlig förändring jag också letar efter.

När han kom tillbaka efter ett år så kände jag att jag inte hade uträttat någonting.

Jag hade varit arbetslös och jag hade gått på komvux och haft ett en och halv veckas jobb på Burger King som hade varit årets höjdpunkt tills jag insåg att jag skulle få bestående tinnitus om jag fortsatte i det slammret en enda dag till.

Så jag var tvungen att sluta på grund av det efter en och halv vecka. Burger King jobbet var ändå det bästa som hände mig det året, tror jag…

Med andra ord, jag hade varken gjort något som var kul för stunden eller nyttigt för framtiden. Min kompis hade uträttat båda de sakerna.

Samtidgt så tog ett nytt kapitel-i-mitt-liv-år vid och jag bestämde mig att nu skulle det hända något. En tjej skrev till mig på min hemsida och vi brevväxlades och träffades till slut, ho nvar helt udnerbar på alla sätt och vis. Och när jag träffade henne ochvar hon dessutom vacker.

När vi träffades så berättade hon om sina kompisar om hur de gick ut och sånt, jag blev helt ställd, en sådan vacken och häftigt och modemedevetn och trevlig tjej som ville träffa mig? Jag blev nervös och fick skrivkramp och efetr två månader så slutade hon skriva.

Jag tjuvläste någon månad senare i henne slunarstormgästbok och dagok, om hur hon hade sex med olika killar och så, jag blev ledsen. Nu i dagaran så var det ett års edan den där dagen jag träffade henne, av någon onstig anledning så känner jag bara mig lycklig inombords när jag tänker på det, konstiga känslor jag inte akn förstå mig på.

Mitt andra mål i det nya kapitlet av mitt liv var att jag ville ha ett jobb. I januari fick jag en praktiskplats i en affär. Affärsinnehavaren var grymt sträng mot mig, och under de tre månaderna jag praktiserade där, så kom jag för sent en gång, i sista veckan var det, och jag fick en uppläxning på en kvart varför man inte skulle komma för sen. Jag kunde ha förstått det bättre om förseningen skulle varit mer än två minuter, men nu var den inte det.

Men jag lärde mig väldigt mycket under den tiden på praktikplatsen. På slutet när mitt självförtroende var i botten så gick jag in flera gånger på toletten och grät eftersom jag inte kunde hålla känslorna tillbaka längre. När uppläxningen med förseningen kom, så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, utan jag grät öppet i butiken framför buikschefen, som tur vad, så hade butiken inte öppnat och inga andra jobbade den där morgonen, men det var jobbigt.

Det jag lärde mig där var att vara ödmjuk. Jag tycker jag stött på det så många gånger nu, hur viktigt och hur svårt det är att vara ödmjuk vid rätt tillfällen, och hur otroligt jobbigt det kan vara ibland, när jag vet att jag har rätt ,e ädå håller med den personen som har fler, med det känns som jag måste svälja min stolthet för att komam vidare.

Samma vecka som detta hände så fick jag ett riktigt jobb. Min butikschef sa, att han tyckte att det jättebra att jobba med mig (vafan! Varför hade han inte sagt det då).

När jag slutade där så fick jag presenter och allt. Det var en härlig känsla, att ha lyckats uträtta någotnting som jag kunde vara stolt över.

Så började jag på nya jobbet, allt gick jättebra till en början, så bra att jag skulle aspirera till att bli ställföreträdande butikschef i en annan butik, i samma veva slutade den distriktschefen som tyckte jag var bra, och jag fick även ny butischef eftersom jag bytte butik. Nu gick allting åt skogen igen.

Och nu är jag tillbaka där jag började, med självförtroendet ganska så långt nere, förvisso har jag jobb, med jag skulle ljuga om jag sa att jag gillade det, det är väldigt enformigt, man vet precis vad man ska göra innan man går till jobbet, det finns två olika saker, och den ena ä värre än den andra.

Så svaret på frågan vem jag är om 20 år hoppas jag är, en ödmjuk person, med mycket erfarenhet, förhoppningsvis mer goda en hitills.

… Ja, nu blev även detta bloginlägg ganska så självutlämnande och det var ju inte riktigt min mening.

Med denna anteckning lämnar jag över stafettpinnen till Sanna.
Ämnet är “Relationen till Japansk kultur”.

Det jag är lite nyfiken på, är vad som lockat henne att t ex ta ett japanskt nätalias.

Här är stafettens avklarade och kommande etapper:

  1. Eva, Fotboll.
  2. Jorun, Vardagsromantik.
  3. Patrick, Turkiet och EU.
  4. Annica, Piratkopiering.
  5. Peter, Israel-Palestinakonflikten (1 2 3 4 5).
  6. Martin, Vem jag är om 20 år och vilka råd jag skulle ge till mig själv i dag?.
  7. Sanna.
  8. Chadie.
  9. Henrik.
  10. Virre.
  11. Dennis.
  12. Steffanie.
  13. Trueto.
  14. Carina.
  15. Bengt.
  16. Jonas.
  17. Mattias.
  18. Emil

En lite mer dynamisk lista som jag uppdaterar lite då och då har jag lagt på min sida för mailinglistan webloggares hemsida.